SaraHumlan

Testing testing, hallå hallå xD

Jag gav dig en ros.
Eller en bild på en ros.
Ta väl hand om den.
För den är till dig.
En liten gåva från mig.
Sedan kommer ett brev.
Ett brev med posten.
Läs det sakta.
För ord med betydelser står skrivna.
Men även...
Ord du inte vill läsa.
Läs ändå.
För det kanske står något viktigt.
Låt i alla fall denna lilla ros,
Symbolisera vad du betyder för mig.
3 sekunder.
För alltid.
~ Minns du?
Tänk på allt detta.
Glöm det andra.
Det du inte vill minnas.
Vi lever i nuet.
Du & jag.

FELiCiA

"Som om du någonsin brytt dig.
Som om det du sade var sanning.
Jag tror dig inte.
Varför skulle jag?
Du låter mig inte berätta allt.
Du bara struntar i det man vill säga.
Har någon någonsin sagt att skrivna ord betyder lika mycket som när de sägs?
Ja och nej.
Som om jag skulle vara den första att säga det.
Du vet egentligen inte vem du är.
Ser dig själv som en person.
Men vet du vad?
Du är ingenting.
Endast något i din egen fantasi.
Lämna mig ifred.
Behöver inte dig.
Du har fått mig att inse sanningen.
Det finns ett liv där ute.
Det finns någon som vet.
Du vet inte allt riktigt ännu."

Jag har hur tråkigt som helst. Ser just nu på Top Model från datorn till TVn. Imorgon är det skola igen. TC på morgonen, undra om jag orkar. Men kan inte skolka så.. :P
Nu vill jag skriva en saga om en häst. Det bara poffade upp i mitt huvud xD Någon som har idéer till novell? Länge sedan jag skrev, tänkte på det igår faktiskt men har ingen riktig lust.

Sitter just nu hemma hos Olle. Idag var det kosläpp eller var det nu heter. Och då träffade jag även Jullan och Jens. Jag åkte "cykeltaxi" hem, Jullan var chauffören. :)
Sedan hade vi vattenkrig. Jag blev blöt xD Men det var roligt i alla fall.

 OCH OLLE

- PALLA KVALLA. Bilder på mitt fejjs xD

Go'morron förresten. Jag hade en myskodröm inatt men vet inte om jag kommer ihåg den tillräckligt länge för att skriva ner den :P Solen skiner idag. Fåglarna kvittrar. Det är varmt. Ut och hitta på nåt kanske? :)

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Och överskriften är lite.. MYSKO :D Men det var Zannah som sade att jag skulle ha den. Vi sitter just nu i skolan. Ingen är här för de andra är på idrott. Ehm.. :3 Men jag kom senare till skolan eftersom typ kl 9 skulle jag kolla ryggen. :P

 och Zannah

- Felicia visade mig denna låten. Eller jao... hon nämnde den ;D Rätt bra faktiskt :)

 OSV... xD

Det finns 11 böcker. Tror jag i alla fall. Har lånat hem alla, för att läsa de igen. Kom på att i slutet av bok 1,2,3,4,5,6,7,8,9,10 står det FORTSÄTTNING FÖLJER och det är en bild på nästa bok längst bak. Men inte på nr 11. Sedan kom jag på en till sak... slutet är inte logiskt. Tvärt slut?
Boken kan inte sluta här. Men även när jag söker så finns det ingen 12. Står att den ska komma ut vart det nu var. När det nu var. Ingenting jag sett ännu, och dessutom ska mangaböcker sluta ges ut på svenska. Får läsa på engelska då eller något. Inte sluta helt i alla fall. DN Angel var faktiskt den första mangaboken jag läste. :)
Läser just nu Fushigi Yuugi. Även om jag läst alla de böckerna också. :P
Någon som har tips på en bra mangabok? :D KOMMENTERA.
Har även läst en Naruto-bok och alla NGA-böckerna, samt några One Piece.

Hej! Just nu har jag riktigt tråk. Igår kväll fick jag damp på min radio när jag skulle lyssna på musik. Sladden for ut hela tiden :o
Vädret de senaste dagarna har varit lite mysko. På dagen har det varit soligt, på kvällen har det åskat. Det var fränt med blixten :'D
Idag känns det som att man skolkar. Men det är ju egentligen söndag. Fast varken Hanna, Lisa, mamma eller Ulf är hemma. Vad kan man hitta på då då? Att tråka framför datorn är väl inte det roligaste...
Vi har köpt SOAPBUBBLES! Jag försökte ta kort på några bubblor, men det gick inte så bra. Chattar just nu med JENNIFER på EMASEN :3 Hon är snällishw.
Har messat en stund på morgonen, men ingen var typ social.
Btw, igår kväll skrev jag en kort Novell.

"Det enda som gav henne tecken för att hon var vid liv var orden. Hon levde för att skriva. Den lilla flickan kunde varken prata eller höra. Bara sitta där i ett mörkt vitt rum. Så smått önska sig att ett fönster kunde synas. Men nej, om något skulle hända. Ingen visste vad hon hette eller hur många år hon var. Det syntes inte på henne. Inte ens föräldrarna visste något om sin dotter. Inget förutom att hennes vackra ansikte skymdes av ett mörkt, långt, lockigt hår.
 Denna kvällen satt flickan mitt på golvet i rummet och skrev. Det typiska var att skriva en saga om prinsessor och vackra regnbågar. Men inte denna kvällen. "Jag ser ljuset", var väl något av de nyfunna orden. Hennes föräldrar var förkrossade. Inte hade väl denna lilla flicka börjat tänka på döden. Ville hon dö? Eller var det kanske bara en längtan av solen. Hon kunde visserligen se. Men egentligen var orden det enda. Inget annat kunde få henne att tala.
 Ibland kunde man tycka sig kännas död, att det egentligen fanns någon där ute som grät för att man var borta. Men man levde väl. Det var bara att släppa den tanken. Kunde denna lilla flicka göra det då?"

HEII :3 Har ingenting intressant att skriva, så skriver om dagen.
Skoldagen har väl varit lugn.
Lite mysko. Mycket lapp-skickande. Många ord. Jag SMS:ade som vanligt, men typ ingen var social. :o Jag har pratat och täääääänkt. Mycket tänkande. >.< Man kan ju undra varför. Mycket tjatande. Mycket svar. Jag har fått prata mycket idag. En skoldag av ord och funderingar. "Känslor", kan jag säga. xD
Posetivt och negativt.
Men framförallt - Hemligheter.
eller kanske inte riktiga hemligheter, utan annorlunda saker.
Även glädje m.m.
Men mest, tankar och funderingar kring en sak.
Ehe... ska försöka sluta prata/skriva om det, men det är något jag funderar över. :s

Var nyss och köpte MENTOS. Att just köpa saker på affärer är något jag måste träna på, så nu är jag "STOLT" kan vi säga. Köpte 3 mentos. Mint ofc. :D

Till middag ska vi grilla.
Efterätt blir det kladdkaka!

- Boken jag läser just nu. (: Gillar dock inte deckare, men får se hur det går med läsandet.
Funderar själv på att skriva en bok. Har tyvärr inga idéer. Därför har jag frågat Pernilla om skrivtips ;)

MIDNIGHT PRINCE OCH LOUISE.
Skrevs 24/10-09. KOPIERA EJ!

Det gröna gräset var vått av morgonens dagg. Det hade regnat under natten, vilket gav svar på varför gräset var blött. Midnight Prince betade av det gröna. Hästens hårrem lyste av solens sken. Det var sommar, den tid det var som soligast på morgonen. Louise Oldfield stod vid hagens vita staket och betraktade den kolsvarta hästen. Stjärnan i dess panna glänste. Midnight Prince höjde huvudet och spetsade öronen. I sin lugna takt skrittade han fram till Louise. Louise sträckte fram handen mot hans svarta, mjöliga mule. Han hade pigga svarta ögon som var fulla av glädje och stolthet. Han var en ädel prins, som sin pappa en gång varit. Lika svart som en korp, därför kallades han ibland för Korpen. Louise hade äntligen blivit skötare på Midnight Prince, men hon delade honom med den kaxigaste flickan i världen, Mary Hawk. Louise kunde inte se något snällt med Mary, alltid försökte hon ställa till med något så att Louise inte skulle vilja vara i stallet längre. Men att vara med hästar, det var Louises liv. Hon älskade de flesta hästarna, särskilt Midnight Prince.
- Mary ska aldrig ta dig ifrån mig, mumlade hon och strök handen över hästens mjuka mule.
Midnight Prince tittade på henne. Han vände sig om och travade till andra sidan hagen, stannade och klippte med öronen.
- Hej, Louise! sade Daniella Crane och hoppade ut ur passagerarsätet på den silvriga Volvon nere vid vägen som ledde upp mot stallet.
Daniella och Louise hade blivit vänner när de båda flickorna för första gången skaffat stalljobb i stall Paradisgården. Hon gick upp mot hagen där Louise fortfarande stod.
Midnight Prince skrittade tillbaka mot flickorna och hälsade på Daniella som glatt gav honom ett äpple.
- Vad har du gjort i helgen? frågade hon och tittade på Louise.
Louise skrattade.
- Gjort i helgen? Jag har inte gjort någonting, det är ju lördag idag vet du väl, sade hon och tittade på Daniella som också skrattade när hon förstod vad hon frågat.
Det blev tyst. Midnight Prince fortsatte äta av gräset när han förstod att ingenting mer skulle hända.
Daniella och Louise gick in i stallet till sadelkammaren.
- Jag hämtar in Midnight Prince och du tar Little Angel, sade Louise och gick ut ur stallet.
Hon kom in igen med den svarta hästen bredvid sig. Han ställdes in i en spilta. Louise hämtade en borste och borstade honom. Han var lugn som vanligt, gjorde inget bus som Little Angel gjorde. Louise hörde hur den bruna lilla hästen rörde sig inne i spiltan bredvid den hon stod i.
- Skärp dig! hördes Daniellas röst.
Louise fnissade lågt.
- Hur går det med Angel? undrade hon.
- Inte bra alls, hon är en idiot! Jag borstar gärna Korpen istället, skämtade Daniella till svar.
Det blev tyst en stund. Tystnaden avbröts av en flickas rop.
- Priiiinsen!
Det var Mary Hawk. Louise kände hur irritationen steg. Nu kom idioten, såhär tidigt. Hon skyndade sig att ta ut Midnight Prince ur spiltan och gick med honom ut till hagen. Där mötte hon henne. Marys bruna hår var slarvigt uppsatt i två flätor som låg över axlarna. Louise blängde på henne men Mary bara fnös.
- Ge mig Prinsen så ska jag göra iordning honom, sade hon och slängde med flätorna.
- Jag har redan borstat honom, sade Louise lugnt. Och han kallas för Korpen.
Mary blev arg.
- Jag får väl kalla honom vad jag vill. Ge hit honom! fräste hon ilsket. Du ska inte tro att du får betalt för att vara skötare på honom. Du äger inte Prinsen!
- Jag äger honom inte, men som skötare måste jag väl få göra saker med honom utan att du blir arg och irriterad? Kom hit tidigare nästa gång om du så gärna vill ta hand om honom, sade Louise och gick med den svarta hästen mot hagen.
Mary svarade inte. Hon bet ihop och stampade iväg in i stallet. Stalldörren slängdes igen med en hård duns som nästan ekade på det lilla området. Louise lugnade Midnight Prince innan hon släppte ut honom i hagen. Mary var verkligen fräck!
Den svarta hästen skrittade längst hagens vita staket. Louise stod länge och tittade på. Det var svårt att släppa blicken från hästen, så vacker och stolt. En perfekt häst för en liten flicka som Louise. Hade han varit till salu skulle hon gärna köpt honom. Men det var nog bara en dröm, dessutom skulle nog Mary kidnappa honom, tänkte Louise och suckade irriterat. Det var roligt att vara skötare på Midnight Prince, men bara för att hon delade honom med en idiot skulle hon inte ge upp. Hon skulle få Mary att ge upp! Men hur hon skulle göra, visste hon inte.
- Korpen! ropade hon och sträckte fram handen över hagens staket.
Midnight Prince höjde huvudet från markens gräs och skrittade mjukt fram till Louise. Han tittade på henne med sina svarta ögon. Hon tycktes höra Marys arga skrik från stallet. Stalldörren öppnades plötsligt, ut kom Daniella. Hon gick fram till sin kompis.
- Vad är det med Mary egentligen! Hon har helt tappat greppet om hästarna. Hon vill bara borsta Korpen, det är bäst att du gör något snabbt, Louise! mumlade hon och stirrade på den svarta hästen som oroligt klippte med öronen.
- Jag vet, sade Louise tyst. Men vad kan jag göra? Snart kommer hon be om att han säljs och köpa honom.
Louise och Daniella gick irriterat in i stallet. De gick fram till Mary som sprang runt i stallgången.
- Vi måste prata, sade Daniella och Louise och drog med sig Mary in i sadelkammaren.
Mary gick motvilligt efter de. Hon satte sig ner på en pall i sadelkammaren, framför sina fiender.
- Mary, började Louise och suckade. Alla i stallet vet att du gillar Midnight Prince mer än allt annat, precis som jag också gör. Men du överdriver. Det finns fler hästar i stallet som behöver skötas om. Du kan inte följa efter honom hela tiden. Vi är båda skötare på honom, vilket gör att jag också får borsta honom och rida honom. En sak ska du veta, du äger ingen häst! Sluta bli så irriterad för att du inte får ta hand om honom när du vill. Titta på en annan häst någon gång! Följ inte efter Korpen hela tiden.
Mary ställde sig upp.
- Du kan inte tvinga mig till någonting Louise Oldfield! Jag ska se till att bara jag får sköta om honom. Vänta bara!
Hon stampade ut ur stallet och gick ut till hagen där Midnight Prince stod. Louise suckade och tittade på sin kompis.
- Hon ljuger inte, viskade Louise.

Efter en timme eller två kom stallägaren, Katie Indes. Hon sade att ridhästarna skulle göras iordning. Mary skyndade sig att ta in Midnight Prince, Daniella gjorde iordning Little Angel och Louise fick lov att sadla två hästar, Starlight och Wildfire, eftersom det fanns fyra ridhästar för flickorna som skulle rida senare på dagen. Starlight och Wildfire såg nästan likadana ut. Båda hästarna var skäck, vit och svart. Det enda som gjorde att man visste vem som var vem, var att en av de hade ett märke i pannan. Men det var alltid gömt under luggen, så varje gång var man tvungen att lyfta upp några hårstrån.
Louise funderade på att säga till Katie vad Mary sagt. Hon ville, men vågade samtidigt inte. Mary skulle säkert bara försvara sig som vanligt.
När ridlektionen började gick Mary, Louise och Daniella ut med de fyra hästarna. Flickorna som skulle rida tackade och hoppade upp på hästarnas ryggar. Katie gick iväg med flickorna till hagen där de skulle rida och Mary, Louise och Daniella gick tillbaka till stallet. Louise och Mary pratade inte med varandra på en lång stund. Daniella uppmuntrade sin kompis att inte bry sig om vad Mary sagt. men Louise bara skakade på huvudet. hon visste att Mary aldrig ljög. Och hon gav aldrig upp när hon väl började med något. Det var ingen idé att försöka bli vänner bara för att hon sagt att hon skulle göra så att bara hon fick sköta honom, allt skulle bara bli mycket värre. Louise undvek att titta på Mary. Istället gick hon iväg, så lång bort hon kunde från sin fiende och pratade istället med Daniella. Daniella verkade förstå hur hon kände. Hon hade själv haft en kompis som var irriterande, och nu pratade de aldrig med varandra. När det gällde hästar kunde vad som helst hända, sade hon hela tiden.
Efter ridlektionen passade Louise på att prata med Katie. Hon sade hur situationen var, vad hon behövde hjälp med och vad hon tyckte om Mary.
- Det är bra att du kom till mig, Louise. Jag förstår vad du menar. Jag har själv tyckt att hon är lite för bestämd med Korpen. Men jag kan inte bestämma hur ni ska lösa era problem. Det får ni göra själva. Ni måste ta ansvar, prata med varandra om du tycker att det blir jobbigt. Om hon har en bra anledning till varför du inte ska få sköta hästen längre, så kommer jag tyvärr lyssna på henne. Men isåfall borde du hålla med om hon ljuger, för jag litar på henne lika mycket som jag litar på dig. Hästar är lätta att älska och att ljuga om.
Louise nickade och log svagt. Hon gick in i den del av stallet där hästarna stod i sina spiltor. Midnight Prince tittade trött på henne. Han hade nyligen ridits, men det var nog bara bra om han fick ridas igen, det hade Katie sagt. Louise gick ut med honom ur stallet och hoppade upp på ryggen. Daniella hjälpte henne att komma upp, bara för att han var så hög.
- Var försiktig när du ska rida barbacka, sade hon. Jag kanske också ska hämta en häst så kan vi rida tillsammans?
Louise nickade. Hon klappade Midnight Prince och väntade på att sin kompis skulle komma tillbaka.
När Daniella kom ut igen satt hon på Starlight. De skrittade mot skogen bakom stallet. Skogen var den säkraste vägen att rida när man var två, på vägen kunde vad som helst hända.
Starlight och Midnight Prince skrittade i sin lugna takt genom skogen. Daniella och Louise pratade som vanligt. De red in i den delen av skogen där träden var som mörkast, på stigen låg rötter och avbrutna kvistar från träden. Daniella och Louise blev osäkra på om de skulle fortsätta eller bege sig tillbaka till stallet. Men de beslöt sig för att fortsätta.
- Vet du hur man hittar tillbaka härifrån, Daniella? frågade Louise oroligt och stannade hästen.
Daniella skakade på huvudet.
De fortsatte ändå längre in i skogen. Marken blev mjukare, lerigare och svårare att gå i för hästarna. Hovarna sjönk ner i sörjan. Plötsligt vek sig benen under Midnight Prince och Louise landade med en hård duns på marken. Midnight Prince gnäggade upprört och reste sig upp. Louise låg stilla på marken. Hennes ljusa hår blev brunt av leran som smälte in.
Daniella hoppade av Starlight och gick fram till Louise som långsamt och försiktigt reste sig upp.
- Louise, hur gick det? frågade Daniella häpet.
Louise skrattade och log.
- Det gick bra, sade hon.
- Vågar du rida igen då?
Daniella hoppade upp på Starlight igen och såg när Louise gick fram till Midnight Prince. Hon tvekade och sade tillslut:
- Jag vågar inte.
Hon tittade på den svarta hästen och började gå. Han följde långsamt efter henne och Daniella.
När de var tillbaka i stallet gick Daniella raka vägen till Katie medan Louise sadlade av Starlight och Midnight Prince.

ALPEN<3 Min favvohäst.
Trött men gullig. :D
(EF pictures by my sister, do not copy!)
U and Me 4-ever Alpipalpis :')

SARAH: Charaìzh hade lämnat sin flock för alltid, endast för att leva ett nytt liv. Börja om på nytt. Hon ville väl bilda en ny flock. Hennes vita kropp glänste i solljuset. Det enda som omringade henne nu, var stenar. Tusentals grå stenar. Några torra grässtrån stack upp ur marken, men hon var inte hungrig. Hennes kropp hade blivit så smal, skelettet syntes nästan igenom det tunna kroppsskinnet. Hon orkade inte vara den häst hon en gång i tiden varit, så trött och utmattad. Det var stekande varmt i Amerika (??). Hon kunde bra gärna ruttna bort här, även om hennes uppväxt varit så bra. Men det var dags att hitta ett nytt hem, platsen hon var på just nu var duglig nog. Kanske fanns det andra Mustanger här, just där hon stod kanske det för länge sedan stått en häst. Blodig och sårad. Stoet ruskade på huvudet och gnäggade lågt. Väntade på svar. Hon förstod inte varför hon tänkte sådana tankar. Hon levde ju ett så bra liv, förutom nu, när hon lämnat sig flock. Hon skrittade fram över gruset och väntade fortfarande på svar. Gnäggade igen, och väntade.

FELICIA: Denna svarta skepnad var det enda som var i liv mitt ute i vildmarken. Allt annat liv verkade bortblåst, den svarta var det enda som levde. En hög fnysning talade om att ja, detta var verkligen något levande. Inte en sak utan liv, som till exempel en sten. För att förenkla alltihop så kan vi lika gärna säga att denna varelse är en vildhäst, vilken den naturligvist är. Namnet är dock inte värt att veta, varför döpa en varelse som man vet inget om. Och han själv, ja en livs levande hingst, föredrog att inte använda namn. [jg hatar att man nte kan använda enter. *fakeenter*] Han har ett namn, som han bara säger till de han dödat. Dom får höra det vid sista slaget, det sista dom hör och ser var han. Kroppen var ett perfekt exemplar av en stridande soldat. Ärr överallt, kraftiga muskler och starka steg. Han rörde sig med en sån styrka och uthållighet att man såg på direkten, denna hingst är van. Hur många strider denna ståtliga hingst har avklarat vet dock ingen, inte ens han själv. Varför hålla räkning? Ett antal i alla fall, ett stort antal. Ingen vill träffa på denna hingst när han är på sitt värsta humör, då blir man oftast hatad, och kränkt av ord. Ifall man har otur slår han gärna ner en... tänka sig. För länge sedan förlorade han sin själ, på grund av allt hat och våld. Detta berörde honom inget. Varför ha ett hjärta och en själ? Det finns ingen som älskar honom och ingen kommer aldrig göra. Åter till utseendet. Ett långt ärr löper förbi vänstra ögat, över nosryggen och ner till högra näsvingen. Kraftigt månformat ärr över bogen, ett flertal mindre ärr vid bakpartiet, två kraftiga ärr vid strupen. Hur det kommer sig att han inte dött är ett mysterium. Helfärgad är han, en enda färg. Kolsvart, mer svart än självaste svart. Det passar han. Väldigt kraftigt utseende har han, men också nätt. Själva huvudet är nätt och kroppen är nätt men ett muskelpaket. Man skulle kunna kalla honom för en nätt hingst med ett kraftigt muskelpaket. Låter passande och ifall man ser honom efter att få höra den beskrivnigen, förstår man att det är han. Faktiskt så är han en skönhet, om man bortser från alla ärr och hur han lyser ondska. Lite överdrivet med det där ond, men ja, rent sagt, han är ingen god individ. Åter till nuet. Hingsten rörde sig i nu trav. Han tog sig över alla höga stenar med något längre och högre kliv. Benlyften kunde vara höga och frambenen lyftes lika ädelt som på en dressyrhäst. Svansen höll han i en enkel fana som liknade en arabs. Solen hettade rejält idag. Hela hans hårrem var blöt av svett. Det tog på krafterna att vandra i snabbt tempo i denna hetta. Men ja, han är van, han är en slags soldat. Mördarmaskin? Nej. Fortfarande: åter till nuet. Han visste att någon var i närheten, den doftade sött och härligt. Kanske var det ett sto? Till och med ett brunstande? Ivrig var han på att betäcka och genast när han väckte till liv instinkterna krökte han på nacken och sköt upp ryggen lite. Han tog sig fram i mer stiligare stil, mycket vackert. Men så snart som han lyckats tygla sig fick han samma kraftiga gångstil och rörde sig i samma stela och snabba tempo. Såg ut som han marscherade men samtidigt hade mjuka långa kliv. Marken fortsatte vara stenig men allt mer gräs stack upp mellan gliporna. Doften utav vildhäst blev allt starkare och han kände på sig att någonstans en bit ifrån fanns det ett sto. Någon som skulle förändra hans liv för alltid. Sedan när han såg denna varalse betandes [du skrev att hon betade?] tvärstannade han. Det fanns ingenstans att ta vägen och gömma sig... varför skulle han gömma sig egentligen? Med dominant hållning närmade han sig stort märkbart och höll huvudet högt. [kom ihåg att stoet alltid varit högrangat och andra har bara visat respekt för henne, hon är inte van med att andra ser ner på henne & inte upp]. Han såg nedlåtande på det ädla vita stoet som självklart var en skönhet. Avståndet var tillräckligt långt för att han inte skulle kunna gå till utfall. Att prata skulle kunna gå, men han skulle inte bli den första som gjorde det...

SARA: Stoet stirrade på honom. Hon studerade hans kropp, upp och ner. 'Han duger väl', tänkte hon och höjde sitt kraftiga huvud. Det blev tyst, ända tills hon svarade på hans frågor. ''Mitt namn är Charaìzh Ayathüm''. Jag kom hit efter att ha lämnat min flock i sökande efter en början på ett nytt liv'' Tystnaden lade sig på det stora området. Ända tills hon med sin starka röst ställde honom en fråga. ''Vad kan en hingst som du kallas då?'' Hon suckade irriterat inombords när hon misslyckades med att fråga det så artigt och ståtligt hon kunde. Hon kände hur solen sken på hennes rygg, en stilla bris flöt igenom platsen där de stod. Stoet lade märke på de ärr som kraftigt visade sig vara synliga på hingstens svarta kropp. ''Dessa ärr... får jag möjligtvis fråga vad som hänt?'' Hon tittade på hans kropp. Så vackert byggd den var. Så stark och kraftig. Hon sänkte huvudet en aning, tittade inte upp igen efter att hon ätit av några strån av de gröna. Det fanns iallafall gräs att överleva på...Om inte, var det väl bara att invänta döden. Stoet ruskade på huvudet. De hemska tankarna flödade runt i hennes huvud som nattens små följeslagare. Men än var det ljust, solens strålar lyste upp de två vilda hästarna som stod och tittade på varandra. När mörkret började skingra sig, om det nu kunde göra det, skulle hon förflytta sig vidare. Ja, hon var inte trygg på platsen hon stod vid just nu. Visst längtade hon verkligen på att bli respekterad av någon annan. Någon bättre än den svarta hingsten som ståtligt och säkert tittat på henne. Men hon var inte säker på om hon skulle ge sig av, först måste hon ställa honom en fråga. ''Har du någonsin funderat på att ge dig av härifrån?'' Hon hade höjt huvudet så starkt hon kunde. Hon ville se präktfull ut, se ut som en sådan häst som bara måste bli respekterad. Men nog med respekt hade han inte visat henne. Först inväntade hon svar på de antal frågor hon ställt.

FELICIA: Han hade ingen lust att hälsa på detta som närmade sig i långsamt tempo. Hon var smäcker och hade en yppert vacker kropp. Ty pälsen var en aningen tovig och mager var hon allt, men sådant är vanligt mitt ute i vildmarken på dessa karga ställen. Mustang var hon, det syntes tydligt, säkerligen hade hon några ädla raser i sig som fick hennes kroppsbyggnad så nätt och välformad. Mustanger ser kroppsmässigt inte alltid likadana ut, beror på deras förfäder. Långt bak i historien... Han själv härstammade från de spanska släktlingarna och andra raser hade dykt upp i hans släkte. Detta hade bildat hans stiliga utseende, både nätt och muskulös. Han var ärligt talat en skönhet, med mycket ondska ty... Hon var snart framme vid honom och han höjde huvudet mer överlägset för att tydligt visa sin rang. Skulle han leka ett litet spel? Alltid ett nöje. "Goddag min kära... hur kommer det sig att du är här?" Han smakade på orden lätt samtidigt som han uttalade dom med en slags klingande klang som både lät charmigt och hemlighetsfullt, men samtidigt otäckt. Han kunde få ston att rysa av behag och obehag. De alla var olika, men det slutade alltid med att dom var rädda, så rädda så. "Vilket namn kan detta yppert fina sto bära på?" Rösten var stadig och han lät sin blick fara över hennes kropp, som ögongodis... "Jag antar att det är något riktigt vackert och ädelt." Denna charm som han använde sig av var mycket listig och orden valdes ut några. För att vara en rejält ond hingst som föredrar våld än ord, är detta något mycket ovanligt. Oftast i sina spel med ston händer att dessa förfinade ord slinker med som en gnutta bonus. Stona brukar smälta som smör och älska dessa ord och tråna efter mer. Han lät sin blick mjukna en aning och huvudpositionen blev en aningen lägre. Allt för att visa sig mindre farligt, allt för att dra in stoet mer i spelet. Nu var det bara hennes svar som avgörde allt, ifall hon skulle stanna, ifall hon skulle komma på honom... ja, allt som skulle hända härnäst var stoets reaktioner och hennes svar... ödet bestämde.

SARA: Stoet hade en yppert fin kropp. Det korta, vita huvudet gjorde henne ... vackrare på något sätt (?!). Hon lyssnade spänt. Någon eller något flåsade lång bakom henne? Kanske stod hon åt fel håll. Snabbt vände hon sig om och stannade tvärt med blicken. Ännu en vildhäst, tänkte hon högt för sig själv och skrapade med hoven mot marken när hon såg den svarta varelsen stå och nöjt titta på henne. Med ens funderade hon på att gå fram och prata med honom. Bli beskyddad, och berätta om sin förra flock. Men istället backade hon, hennes historia var och skulle nog alltid, förbli hemlig. [*Klickar på Enter*] Hennes kropp var väl byggd, smidig, vit och vacker. Orden som kunde beskriva hennes skönhet. Hennes man böljade ner längst kroppen. Men just nu, efter att hon nyligen kommit till ljuva Amerika [??] hade hennes kropp blivit någorlunda smutsig och man och svans blivit utslitna genom skogen hon sprungit. En svag, grå färg hade svepts över stoets kropp. Men på vissa ställen syntes fortfarande den vita färgen. Utseendemässigt finns det inte så mycket att säga. En ädel häst, kroppsbyggd som de flesta mustangerna; Kort hals, tämligen rak bog, platt manke och kort rygg. Hennes föräldrar hade varit mycket smäckra och utåtstående, stoet följde i deras fotspår antog hon [dåligt -.-]. Numera sökte hon uppmärksamhet och blev ofta visad en viss respekt. Men skulle hingsten respektera henne? Något hon då antog när hon såg hur väl uppbyggd han var. Hon frustade lågt och började sakta men säkert gå mot honom...

Jag har nyligen gjort en "bild-ikon" till en kompis.
 Ska därför göra denna Guiden åt henne som hjälp hur man använder den.
Denna är ju min;

Har tidigare haft denna;

Och denna;

Idag fick jag även veta att Evelina (klasskompis) har skaffat en blogg (:
Den är rätt så snygg tycker jag. Dock vanligt "tema". Mwaha ;D
Om jag får lov ska jag trixa till den lite...

Btw, igår fick SaraHumlan 13 besökare! Rekordet just för stunden...

En klasskompis bad mig skriva längre inlägg. Här är ditt svar;

Jag tycker det är ganska svårt att skriva långa inlägg om man inte vet vad man ska skriva. En saga skulle kunna vara lång, som sagan om Apan Görgen.
Ang bilder ska jag försöka få med några, annars känns inläggen lite väl stillastående, inte spännande.
Har några bilder jag gärna skulle vilja lägga in på bloggen men vet inte hur man kopplar över till datorn...