SaraHumlan

SARAH: Charaìzh hade lämnat sin flock för alltid, endast för att leva ett nytt liv. Börja om på nytt. Hon ville väl bilda en ny flock. Hennes vita kropp glänste i solljuset. Det enda som omringade henne nu, var stenar. Tusentals grå stenar. Några torra grässtrån stack upp ur marken, men hon var inte hungrig. Hennes kropp hade blivit så smal, skelettet syntes nästan igenom det tunna kroppsskinnet. Hon orkade inte vara den häst hon en gång i tiden varit, så trött och utmattad. Det var stekande varmt i Amerika (??). Hon kunde bra gärna ruttna bort här, även om hennes uppväxt varit så bra. Men det var dags att hitta ett nytt hem, platsen hon var på just nu var duglig nog. Kanske fanns det andra Mustanger här, just där hon stod kanske det för länge sedan stått en häst. Blodig och sårad. Stoet ruskade på huvudet och gnäggade lågt. Väntade på svar. Hon förstod inte varför hon tänkte sådana tankar. Hon levde ju ett så bra liv, förutom nu, när hon lämnat sig flock. Hon skrittade fram över gruset och väntade fortfarande på svar. Gnäggade igen, och väntade.

FELICIA: Denna svarta skepnad var det enda som var i liv mitt ute i vildmarken. Allt annat liv verkade bortblåst, den svarta var det enda som levde. En hög fnysning talade om att ja, detta var verkligen något levande. Inte en sak utan liv, som till exempel en sten. För att förenkla alltihop så kan vi lika gärna säga att denna varelse är en vildhäst, vilken den naturligvist är. Namnet är dock inte värt att veta, varför döpa en varelse som man vet inget om. Och han själv, ja en livs levande hingst, föredrog att inte använda namn. [jg hatar att man nte kan använda enter. *fakeenter*] Han har ett namn, som han bara säger till de han dödat. Dom får höra det vid sista slaget, det sista dom hör och ser var han. Kroppen var ett perfekt exemplar av en stridande soldat. Ärr överallt, kraftiga muskler och starka steg. Han rörde sig med en sån styrka och uthållighet att man såg på direkten, denna hingst är van. Hur många strider denna ståtliga hingst har avklarat vet dock ingen, inte ens han själv. Varför hålla räkning? Ett antal i alla fall, ett stort antal. Ingen vill träffa på denna hingst när han är på sitt värsta humör, då blir man oftast hatad, och kränkt av ord. Ifall man har otur slår han gärna ner en... tänka sig. För länge sedan förlorade han sin själ, på grund av allt hat och våld. Detta berörde honom inget. Varför ha ett hjärta och en själ? Det finns ingen som älskar honom och ingen kommer aldrig göra. Åter till utseendet. Ett långt ärr löper förbi vänstra ögat, över nosryggen och ner till högra näsvingen. Kraftigt månformat ärr över bogen, ett flertal mindre ärr vid bakpartiet, två kraftiga ärr vid strupen. Hur det kommer sig att han inte dött är ett mysterium. Helfärgad är han, en enda färg. Kolsvart, mer svart än självaste svart. Det passar han. Väldigt kraftigt utseende har han, men också nätt. Själva huvudet är nätt och kroppen är nätt men ett muskelpaket. Man skulle kunna kalla honom för en nätt hingst med ett kraftigt muskelpaket. Låter passande och ifall man ser honom efter att få höra den beskrivnigen, förstår man att det är han. Faktiskt så är han en skönhet, om man bortser från alla ärr och hur han lyser ondska. Lite överdrivet med det där ond, men ja, rent sagt, han är ingen god individ. Åter till nuet. Hingsten rörde sig i nu trav. Han tog sig över alla höga stenar med något längre och högre kliv. Benlyften kunde vara höga och frambenen lyftes lika ädelt som på en dressyrhäst. Svansen höll han i en enkel fana som liknade en arabs. Solen hettade rejält idag. Hela hans hårrem var blöt av svett. Det tog på krafterna att vandra i snabbt tempo i denna hetta. Men ja, han är van, han är en slags soldat. Mördarmaskin? Nej. Fortfarande: åter till nuet. Han visste att någon var i närheten, den doftade sött och härligt. Kanske var det ett sto? Till och med ett brunstande? Ivrig var han på att betäcka och genast när han väckte till liv instinkterna krökte han på nacken och sköt upp ryggen lite. Han tog sig fram i mer stiligare stil, mycket vackert. Men så snart som han lyckats tygla sig fick han samma kraftiga gångstil och rörde sig i samma stela och snabba tempo. Såg ut som han marscherade men samtidigt hade mjuka långa kliv. Marken fortsatte vara stenig men allt mer gräs stack upp mellan gliporna. Doften utav vildhäst blev allt starkare och han kände på sig att någonstans en bit ifrån fanns det ett sto. Någon som skulle förändra hans liv för alltid. Sedan när han såg denna varalse betandes [du skrev att hon betade?] tvärstannade han. Det fanns ingenstans att ta vägen och gömma sig... varför skulle han gömma sig egentligen? Med dominant hållning närmade han sig stort märkbart och höll huvudet högt. [kom ihåg att stoet alltid varit högrangat och andra har bara visat respekt för henne, hon är inte van med att andra ser ner på henne & inte upp]. Han såg nedlåtande på det ädla vita stoet som självklart var en skönhet. Avståndet var tillräckligt långt för att han inte skulle kunna gå till utfall. Att prata skulle kunna gå, men han skulle inte bli den första som gjorde det...

SARA: Stoet stirrade på honom. Hon studerade hans kropp, upp och ner. 'Han duger väl', tänkte hon och höjde sitt kraftiga huvud. Det blev tyst, ända tills hon svarade på hans frågor. ''Mitt namn är Charaìzh Ayathüm''. Jag kom hit efter att ha lämnat min flock i sökande efter en början på ett nytt liv'' Tystnaden lade sig på det stora området. Ända tills hon med sin starka röst ställde honom en fråga. ''Vad kan en hingst som du kallas då?'' Hon suckade irriterat inombords när hon misslyckades med att fråga det så artigt och ståtligt hon kunde. Hon kände hur solen sken på hennes rygg, en stilla bris flöt igenom platsen där de stod. Stoet lade märke på de ärr som kraftigt visade sig vara synliga på hingstens svarta kropp. ''Dessa ärr... får jag möjligtvis fråga vad som hänt?'' Hon tittade på hans kropp. Så vackert byggd den var. Så stark och kraftig. Hon sänkte huvudet en aning, tittade inte upp igen efter att hon ätit av några strån av de gröna. Det fanns iallafall gräs att överleva på...Om inte, var det väl bara att invänta döden. Stoet ruskade på huvudet. De hemska tankarna flödade runt i hennes huvud som nattens små följeslagare. Men än var det ljust, solens strålar lyste upp de två vilda hästarna som stod och tittade på varandra. När mörkret började skingra sig, om det nu kunde göra det, skulle hon förflytta sig vidare. Ja, hon var inte trygg på platsen hon stod vid just nu. Visst längtade hon verkligen på att bli respekterad av någon annan. Någon bättre än den svarta hingsten som ståtligt och säkert tittat på henne. Men hon var inte säker på om hon skulle ge sig av, först måste hon ställa honom en fråga. ''Har du någonsin funderat på att ge dig av härifrån?'' Hon hade höjt huvudet så starkt hon kunde. Hon ville se präktfull ut, se ut som en sådan häst som bara måste bli respekterad. Men nog med respekt hade han inte visat henne. Först inväntade hon svar på de antal frågor hon ställt.

FELICIA: Han hade ingen lust att hälsa på detta som närmade sig i långsamt tempo. Hon var smäcker och hade en yppert vacker kropp. Ty pälsen var en aningen tovig och mager var hon allt, men sådant är vanligt mitt ute i vildmarken på dessa karga ställen. Mustang var hon, det syntes tydligt, säkerligen hade hon några ädla raser i sig som fick hennes kroppsbyggnad så nätt och välformad. Mustanger ser kroppsmässigt inte alltid likadana ut, beror på deras förfäder. Långt bak i historien... Han själv härstammade från de spanska släktlingarna och andra raser hade dykt upp i hans släkte. Detta hade bildat hans stiliga utseende, både nätt och muskulös. Han var ärligt talat en skönhet, med mycket ondska ty... Hon var snart framme vid honom och han höjde huvudet mer överlägset för att tydligt visa sin rang. Skulle han leka ett litet spel? Alltid ett nöje. "Goddag min kära... hur kommer det sig att du är här?" Han smakade på orden lätt samtidigt som han uttalade dom med en slags klingande klang som både lät charmigt och hemlighetsfullt, men samtidigt otäckt. Han kunde få ston att rysa av behag och obehag. De alla var olika, men det slutade alltid med att dom var rädda, så rädda så. "Vilket namn kan detta yppert fina sto bära på?" Rösten var stadig och han lät sin blick fara över hennes kropp, som ögongodis... "Jag antar att det är något riktigt vackert och ädelt." Denna charm som han använde sig av var mycket listig och orden valdes ut några. För att vara en rejält ond hingst som föredrar våld än ord, är detta något mycket ovanligt. Oftast i sina spel med ston händer att dessa förfinade ord slinker med som en gnutta bonus. Stona brukar smälta som smör och älska dessa ord och tråna efter mer. Han lät sin blick mjukna en aning och huvudpositionen blev en aningen lägre. Allt för att visa sig mindre farligt, allt för att dra in stoet mer i spelet. Nu var det bara hennes svar som avgörde allt, ifall hon skulle stanna, ifall hon skulle komma på honom... ja, allt som skulle hända härnäst var stoets reaktioner och hennes svar... ödet bestämde.

SARA: Stoet hade en yppert fin kropp. Det korta, vita huvudet gjorde henne ... vackrare på något sätt (?!). Hon lyssnade spänt. Någon eller något flåsade lång bakom henne? Kanske stod hon åt fel håll. Snabbt vände hon sig om och stannade tvärt med blicken. Ännu en vildhäst, tänkte hon högt för sig själv och skrapade med hoven mot marken när hon såg den svarta varelsen stå och nöjt titta på henne. Med ens funderade hon på att gå fram och prata med honom. Bli beskyddad, och berätta om sin förra flock. Men istället backade hon, hennes historia var och skulle nog alltid, förbli hemlig. [*Klickar på Enter*] Hennes kropp var väl byggd, smidig, vit och vacker. Orden som kunde beskriva hennes skönhet. Hennes man böljade ner längst kroppen. Men just nu, efter att hon nyligen kommit till ljuva Amerika [??] hade hennes kropp blivit någorlunda smutsig och man och svans blivit utslitna genom skogen hon sprungit. En svag, grå färg hade svepts över stoets kropp. Men på vissa ställen syntes fortfarande den vita färgen. Utseendemässigt finns det inte så mycket att säga. En ädel häst, kroppsbyggd som de flesta mustangerna; Kort hals, tämligen rak bog, platt manke och kort rygg. Hennes föräldrar hade varit mycket smäckra och utåtstående, stoet följde i deras fotspår antog hon [dåligt -.-]. Numera sökte hon uppmärksamhet och blev ofta visad en viss respekt. Men skulle hingsten respektera henne? Något hon då antog när hon såg hur väl uppbyggd han var. Hon frustade lågt och började sakta men säkert gå mot honom...